Me and my marlboro

När jag var 18 år gammal började jag röka cigaretter.
Tidigare hade jag inte haft något intresse för det alls, men med möjligheten att köpa det själv kom även tanken att varför inte?
Hade ändå inte så mycket bättre saker för mig när jag kom hem från jobbet så då blev en skogspromenad i sällskap med en cigarett en trevlig kvällsaktivitet.
Efter att det steget var taget dröjde det inte länge innan jag rökte cannabis för första gången också.
Jag hade koll på mitt rökande i ungefär ett halvår (cannabisrökandet tog det ungefär tre och ett halvt år innan jag tappade kontrollen av, som jämförelse) och sedan dess är jag beroende.
Av alla droger jag har ägnat mig åt är nog tobaken den jag älskar och hatar mest. Även den som har förstört mig mest.
Cigaretterna var min inkörsport till droger, det är jag så gott som övertygad om. Och cigaretterna har reducerat mitt tidigare så effektiva immunförsvar till någonting som skulle få en anorektisk flicka med aids att skratta hånfullt.
Men skulle det inte vara så dyrt, dåligt för kroppen och lukta så illa skulle jag nog alltid puffa på en cigg. För när jag röker vet jag precis vem jag är, var jag är och vad jag gör. Jag har koll, svar på tal, är cool och älskar mig själv.
Frågan någon något kan man ta ett bloss, tänka en liten stund, blåsa ut röken och lämna ett svar som är så rätt på poängen och precist tajmat att det snarast liknar ett konstverk.

Cigaretter är alltså den perfekta accessoaren, men samtidigt något av det sämsta man kan börja med. Jag önskar att jag aldrig hade gjort det, men skulle nog välja att göra det igen. Inte för att jag har fått ut mycket positivt av det, utan för att jag är lite dum i huvudet.