När jag går ut och dansar, något som händer alltför sällan sen jag flyttade till stockholm, tror jag oftast att hela dansgolvet kretsar kring mig. Jag tror att allas ögon och tankar är på mig och känner därmed ett visst ansvar, en smula utsatthet och en gnutta bekräftelse.
Senare på kvällen upptäcker jag alltid till min besvikelse att det inte alls är så, men då spelar det inte så stor roll längre för då är jag antingen i eufori med mina polare eller alldeles för utpumpad för att röra mig mer för tillfället.
Vad vill jag ha sagt med det här då? Ingenting egentligen. Förutom att öl + dans + aningen snedvridet ego + mer öl + mer dans eller eventuellt lite vila = en garanterat rolig kväll!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar