Skäms tjockis!

När jag sitter på tunnelbanan och äter chips, smal och fin som jag är, omgiven av tjockisar, känner jag mig som en vinnare.
Jag känner hur de ser på mig med avund i blicken. I det ögonblicket önskar de att de kunde vara jag. Smal, vacker, och med ett självbelåtet leende på läpparna som formligen skriker ut "Jag kan äta all skit jag vill, det påverkar inte min vikt!". Jag känner deras avundsjuka attackera mig från alla håll. Jag känner hur deras mur av självkänsla, som de har byggt upp med många timmar framför spegeln där de intalar sig själva "Jag duger som jag är", rasar totalt.

Kanske är det någon som har hållit sig sen nyår. Som har varit duktig och hållit sig från alla sorters godsaker, allt för att eventuellt kunna gå på stranden i sommar utan att börja gråta av alla blickar.
Kanske ser den här personen min påse. Ser hur den töms, chips för chips, in i min mun. Ser på mina vackert kejslade, markerade, men framförallt smala, ansiktsdrag. Ser hur jag äter med vana, som att det här är någonting jag gör varje dag. Kanske tänker personen att livet är bra orättvist.
Kanske den här personen går på Ica innan den ska hem. Står där i hälsohörnan och väljer och vrakar mellan alla smaklösa bönor, ärtor och groddar. Kämpar emot sin inre demon och väljer de nyttigaste och tråkigaste varorna, för att bestraffa sig själv för sina smutsiga tankar sedan tåget.
Och det går bra. Det går jättebra. Förbi drickan, förbi chipshörnan, förbi lösgodiset.
Men så är det kö. Och tjockisen, som har varit så duktig, får stå still alldeles bredvid alla chokladkakorna. Och då dyker återigen bilden av mig upp. Mitt nöjda leende när jag slickar mig om läpparna från chipssmulor. Kanske då att en chokladkaka får följa med i korgen.
Sen kommer tjockisen hem, packar inte ens upp sina varor, bara slänger allt i hallen medan den sjunker ned i ett hörn med sin chokladkaka. Och efteråt gråter den, tjockisen, för att den känner sig så äcklad av sig själv.

Ungefär samtidigt kommer jag hem, och slänger i mig en påse till.